något nytt

Egentligen visste jag inte riktigt om jag skulle delge det här, men efter lite överläggande bestämmer jag mig ändå för att göra det. Uppenbarligen. Jag har en ny blogg. Vi skulle väl kanske kunna se det som en nystart, eller möjligtvis sökandet efter ny inspiration. I alla fall så är det där jag kommer skriva framöver, så får vi se om jag är bättre där. Troligtvis inte. Nya bloggen hittar du här. 

my queens

And my heart is here right next to me.

 

Jag stämplar ut nu.

Lagom till skolan börjar (på onsdag) har jag jobbat sista dagen på en månad. Att komma till den insikten imorse när jag vaknade innebar en känsla jag inte känt på länge och som jag inte riktigt kan beskriva. I alla fall så firade jag med mysmorgon framför Buffy The Vampire Slayer, med en trött hund i knät. Fint ska det vara liksom. 
       På onsdag börjar som sagt skolan och det är med skräckblandad förtjusning jag kommer inleda detta sista år. Alltså, detta absoluta slut som snart kommer infinna sig. Snart är livet helt annorlunda. Wow. 

Vart tog humaniteten vägen?

Jag klickade idag in mig på en av favoritbloggarna, rubriken på senaste inlägget lyder Om att äta djur. Jag läser, blir intresserad och tagen av orden och väljer att spara videon som personen länkar till. Jag tittar några timmar senare och den sinnesomvandling som sker hos mig är något skrämmande. I slutet av videon hulkar jag mig, det känns som om jag kommer spy när som. Jag gör det inte, men jag är så tagen. Videon handlar om hur många grisar, både i Sverige och utomlands, har det. Hur illa de har det. Och detta gäller inte bara grisar utan även andra djur som avlas för att bli föda till oss människor. Hur kan vi låta det vara såhär? Hur kan vi stå vid sidan och se på när djur torteras på detta sätt? Och hur kan vi äta dessa stackars djur? Vill ni se videon, finns den här, men jag rekomenderar att vara stålsatt för det värsta tänkbara innan du klickar. 
 
Jag har tänkt på det länge, det där med att gå vego. Men av vana och lathet har det liksom inte blivit av. From nu tänker jag dock inte äta något stackars djur, som mest troligt har fått lida för att tillfredsställa vårt enorma "behov" av kött. Jag känner mig ångestfylld vid tanken på det. 

Jag lever för dagen, men dör för natten.

Skolan börjar om drygt en vecka och jag har sån ångest över att börja tredje och sista året på gymnasiet. Mest över två saker egentligen; bara tanken på gymnasiearbetet samt på att hitta en balpartner får mig att vilja krypa ur mitt skinn och gömma någonstans där ingen kan hitta mig någonsin igen. Men det vet jag ju inte skulle fungera. Vad vill jag lägga ett helt år på att undersöka/arbeta med? Vem skulle jag vilja gå förbi mängder av folk med? Jag vet inte. Jag har inte en jävla aning faktiskt och det skrämmer mig så fruktansvärt. Jag vill inte tänka på det, men jag måste ju. Måste. Jag hatar att vara tvungen till göra saker. Låt mig, snälla du, vara ifred och leva i min trygga bubbla. Ett tag till. Snälla? 
 
Ska jag snacka om feminismen i kulturen och historien? Ska jag skapa ett alternate universe där Hitler tog makt över hela Europa och objektivt diskutera hur detta ändå hade gått åt helvete? Ingen aning. Det enda jag vet är att jag har panik över detta. 

No use looking out, it's within that brings that lonely feeling

Just nu är jag lite smått beroende av Mac DeMarco. Han är väldigt knäpp och galen och söt och även riktigt bra som artist. Här är en låt med honom eller fem. 

I ångestens tecken.

Mina tankar är ett litet virrvarr av ångest och beslut att fatta för tillfället. Det finns saker jag måste bestämma mig för om jag verkligen göra och det finns saker som jag vill, men som tar emot något enormt. Jag vet verkligen ingenting och det driver mig till vansinne. Hur ska jag kunna veta vad jag vill, när båda alternativen känns både bra och dåliga på samma gång? Ibland när jag hamnar i sådana här situationer tänker jag på genier som levt eller lever. Hade Albert Einstein beslutsångest? Är Stephen Hawking någon gång osäker på vilken väg han ska ta? Tvekade Amelia Earheart någonsin? Eller var/är de just de genier och förebilder som de förklaras som, och är därför lite mindre mänskliga? Jag vet inte, men jag vill veta vad jag ska göra. Vilken väg är den klokaste att ta, vad kommer gynna mig mig mest i längden? Egentligen vet jag nog redan svaret, men någonting tar emot. Jag vill, men ändå inte, som när det kommer till så mycket annat. Någonting tar jämt emot och ligger där som en plugg som vägrar ruckas. Mest av allt vill jag att någon ska fatta besluten åt mig, alltid, men jag vet ju även att det endast är upp till mig. Min framtid är min att besluta. Hur mycket ångest det ordet än framkallar. 

One of these mornings, you're going to rise up singing. Then you'll spread your wings and you'll take to the sky.

Jag är egentligen inget superfan av sommaren och all denna olidliga värme som omsluter oss alla. Men det finns ändå vissa saker som är fantastiskt trevliga och som endast går att uppleva på just sommaren. 
[1][2][3][4][5]
1. Att läsa en hel dag i skuggan under ett träd. Finns inget bättre än att förloras i en bokvärld på just sommaren. När jag var mindre levde jag efter en enda princip; den enda lektyren som fick läsas under sommaren var hästböcker. Det var oerhört länge sedan jag läste en hästbok, men ibland tänker jag på den där principen. Hur jag levde mig in i berättelserna om flickorna med deras hästar och alla sommaräventyr de var med om. Åh, dessa tider!

2. Dundergoda frukostar som en tagit tid på sig att skapa. Dessa avnjuter man helst ute på altanen/balkongen/i trädgården eller annat valfritt uteställe. Min favoritfrukost är grekisk yoghurt med olika tillbehör, samt en kopp te.
 
3. Sommarkvällar. Oslagbara, då värmen med ens är uthärdlig och hela världen sätts i brand. Just den där brinnande orangea färgen är då en favorit, bredvid de vackra skogsgrön och marinblå. 

4. Utflykter, både hemavid och lite längre bort. Spelar ingen roll hur vädret är, landskapet som breder ut sig framför är alltid hänförande vilket fall som helst. I år har jag inte varit på så många utflykter, då jag har jobbat så mycket, men det hade varit trevligt att hinna med någon innan skolan och sista gymnasieåret börjar. 

5. Havet. Detta älskade blå. Jag är inte överförtjust i att bada och jag blir lätt sjösjuk till sjöss, men vad gör väl det när jag får upptäcka det som innehar den mesta mystiken på hela vår jord. Och havet på sommaren, det är då det är bäst. 
 

Leve fysiken!

Jag har jobbat i sju dagar och snart är mina två lediga dagar till ända. Tiden går fort och jag hinner inte riktigt med att känna efter, tänka efter. Jag bara lever, monotont och förutsägbart. Inget nytt egentligen. Men jag har, efter cirka fyra månader, läst ut en bok jag kämpat med i det fördolda. En sådan där smart bok, som kräver ens fulla uppmärksamhet. 
Och hur jobbigt det än har varit att ta sig igenom den, har det ändå varit så värt det. För jag känner att, jo, detta är bra, detta är mina tankar på oerhört många plan (borträknat hans idiotiska tankar om kvinnor och att män skulle vara de starka och som har rätt till dominans osv..), men annars är detta så förträffligt. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det mer och tänkte skriva skriva, för er vinning, ner fyra (tre egentligen, de mittersta hör väl ihop något) stycken som jag tyckt om tillräckligt mycket för att göra hundöron på dessa sidor. 
 
120
Själens hälsa. – Den omtyckta medicinska moralformen (vars upphovsman är Ariston från Krios): "Dygden är själens hälsa" - borde åtminstone, för att bli användbar, ändras till följande: "Din dygd är din själs hälsa". Ty en häsla i sig finns det inte, och alla försök att definiera en sak på det sättet har ömkligen misslyckats. Det gäller att känna till din målsättning, din horisont, dina krafter, dina drivfjädrar, dina villfarelser och i synnerhet idealen och fantasmerna i din själ för att avgöra vad hälsa innebär också för din kropp. Sålunda finns det otaliga former av kroppslig hälsa, och ju mer man på nytt tillåter det individuella och ojämförliga att sticka upp huvudet, ju mer man vänjer sig av med dogmen om "människornas likhet", desto mer måste också föreställningen om en normalhälsa, liksom normaldiet och en sjukdoms normalförlopp komma ur bruk bland våra medicinare. Och först då skulle det kunna vara dags att reflektera över själens hälsa och sjukdom och ge varje männsikas karakäristiska dygd dess roll för hennes hälsa, som visserligen hos den ena skulle kunna se ut som motsatsen till hälsa hos den andra. Till sista står fortfarande den stora frågan öppen, huruvida vi skulle kunna undvara sjukdomen ens när det gäller utvecklingen av vår dygd, och huruvida inte särskilt vår törst efter insikt och självinsikt har lika stort behov av en sjuk själ som av en frisk: kort sagt, huruvida inte den allenarådande viljan till hälsa är en fördom, en feghet och kanske ett utslag av subtilaste barbari och efterblivenhet. 
 

274
Vilken egenskap är för dig den mänskligaste? – Den att bespara andra skamkänslor. 
 
275
Vad är inseglet på den uppnådda friheten? – Att inte längre skämmas inför sig själv.
 
322
Liknelse. – De tänkare i vilkas inre alla stjärnor rör sig i cykliska banor är inte de djupaste; den som ser in i sig själv som i ett ofantligt universum och bär vintergator i sitt inre, han vet också hur oregelbundna alla vintergator är; de leder ända in i existensens kaos och labyrint.