det klassiska inlägget som innebär gott nytt år

Likt ett sommarregn har året 2012 kommit och gått, i sådan hast att allt jag velat hinna med inte ens har hunnit bli konkreta tankar eller planer. Dock hade jag någon slags känsla i början av detta året, att det nog inte skulle bli det bästa året trots allt. Det finns en hel del saker jag önskar att jag hunnit med, som jag önskar att jag vågat göra, men ändock känner jag mig någorlunda stolt över vad jag trots allt har uppnått. Jag har varit på den där språkresan som jag båda längtade efter och fasade för. Jag har lagt mitt gamla liv bakom mig på ett sätt och i princip börjat om, i och med gymnasiet. Nu känner jag mig äntligen accepterad och bra. Jag vågar mer och jag tar för mig på ett helt annat sätt. Jag har också blivit lite mer ärlig mot mig själv och någonting långt inom mig, säger att jag börjar bli mig själv på riktigt. Att jag börjar hitta det sanna jaget. Om jag nu ska se mot 2013, ser (och känns) det mycket ljusare ut. Jag har mål för vad jag vill uppnå, både med mig själv som person och med mina studier. Jag har redan ett flertal saker inplanerade, som jag knappt kan bärga mig att få uppleva. Bland annat en Londonresa med familjen i februari och en The Killers-spelning i mars. Jag ska göra vadhelst jag kan för att verkligen få 2013 att bli mitt år, hur cliché det än är. Jag vet vart jag vill och dit ska jag ta mig.

fina personer finns inte, så du måste vara en hallucination

Veckan har gått snabbt och långsamt på samma gång. Mina tankar har kretsat kring tre jobbiga saker; en skolredovisning, en allt för lång skidsemester och en pojke. Skolredovisningen (som ju var ett avslut på grupparbetet vi arbetat med sedan höstlovet) är nu äntligen över och jag kan andas på riktigt igen efter nästan en veckas ångest. Skidsemester i all ära, men när den inkluderar 10 dagar att umgås med fyra mor- och farföräldrar dygnet runt, börjar man tveka om det verkligen är så kul. Pojken blir bara vackrare och vackrare för varje dag som går. Han ler så mycket hela tiden nu och jag vill springa fram till honom och ge honom en kram. Ibland tror jag att han kollar på mig, E har sagt att han gjort det nån gång sådär. Jag vill så himla gärna tro att det är sant, men mitt förnuft säger stopp. Men jag tänker inte utesluta något. 

hej du är ju fashionabel

alla bilder från här