valborg är en ragata men ändå ganska bra

Det är valborg och alla vet vad det betyder. Du ska festa, din mamma ska festa, han ska festa, alla ska festa. Vårfirande i all ära, många förknippar väl valborg med fylla och sprit. Jag vet, det gör jag också. Inte för att jag någonsin firat valborg på det traditionsenliga sättet, men för att jag vet att det är så. Det är meningen att man ska festa, bli berusad och umgås med vänner. Jag skrattar inombords, av två anledningar. Ett: Det är sorgligt hur trångsinta dessa människor är (undantag finns självklart) som tror att sprit är enda sättet att ha sjukt jävla kul. Två: Det är så skrattretande, för jag vill ju också det där. Jag vill också vara lite cool, lite rolig. Fira valborg med härliga människor och skapa minnen. Men nej nej, själv är jag hemma, päronen har vänner över och de skrattar och dricker, skapar minnen. Jag är instängd på flickrummet, stökigare ställe får man leta efter och jag kollar fotboll. Intalar mig att jag väljer fotboll över fest. Fotboll går att lita på (någorlunda, inte när bästa laget förlorar med 4-0), reglerna är de samma. Fest är stökigt, högljutt, dålig musik, sprit och fyllon. Vad låter mest lockande egentligen? Festen, helt ärligt. Men vad fan gör man när man inte tillhör något sådant gäng (inget illa mot mina vänner, de är de bästa av de bästa) som festar och dansar sönder fötterna inpå småtimmarna, hänger på stranden sena sommarkvällar osv? Jo, då sitter man där på rummet och kollar fotboll, film, läser eller deppar. Jag försöker i alla fall intala mig att jag ändå är för trött för att festa, det är mitt i veckan. Det funkar sådär. 

rädslan för att falla och inte ta sig upp igen

Jag känner för första gången en slags ångest komma krypande på grund av det stundande sommarlovet. Allting är så bra, så rutinmässigt och så lyckligt. Jag mår bra nu, bättre än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag vill inte att demonerna ska komma tillbaka och förstöra mitt lov, mitt liv. Jag har blivit van vid det här nu, att vara lycklig och relativt nöjd med vem jag är. Visst, jag har en del saker inplanerade, som en resa till Italien, sommarjobb och en Håkanspelning. Utöver det vet jag att jag kommer träffa mina närmsta vänner så ofta som möjligt. Men vad händer, när jag inte gör det? När jag är ensam, när jag har för mycket plats för mina tankar? Vad händer när solen sakta minimeras i horisonten? Jag har ingen aning om hur det kommer vara, men jag antar att det är lite av tjusningen. Jag har inte en jävla aning om hur mitt lov kommer vara. Men det gör mig rädd. För jag tycker om att ha kontroll, att veta vad som händer runt omkring mig. Det är ofta nuförtiden, som jag inte hänger med. Jag tror att jag ibland stannar upp och måste ta till mig mitt nya jag, som jag trots allt utvecklat detta året. Jag har blivit en ny person, ett lyckligare jag. Jag har fortfarande kvar mina värderingar och mina intressen, men jag är upplyft och satt på moln där jag faktiskt hör hemma. Jag mår bra nu. Jag hoppas att lovet inte tänker ändra på detta, att ödet inte tänker ändra på detta. Lovet kommer till stor del avgöra om detta blir det bästa året hittills trots allt. Det skulle mycket väl kunna bli så, om det fortsätter som det gör. Sedan har jag önskningar som jag gärna skulle vilja bli uppfyllda, t.ex. att pojken blir min. Men hur mycket jag än tror på ödet, så måste jag ändå påverka ödet och visa att jag är värd chansen. Att jag är värd honom. Jag tror att det inte går att lägga hela sin tillit hos någon annan, utan vi behöver fortsätta vara starka själva och visa oss värdiga. 

A new shade for which each new way in which you draw me close

jag har en tanke som då och då letar sig fram. det där att det vore så mycket enklare om han inte var så fin. om han var mer söt och snäll och lätt att prata med och som jag inte var rädd för att prata med. någon som det inte spelar så stor roll om något råkar komma ut lite fel. någon mindre snygg helt enkelt, men lika bra helt enkelt. jag tycker inte om den här tanken, mest för att jag känner mig skyldig. skyldig över att tänka såhär, att inte på något vis kunna tänka mig vissa som annat än kompisar. men jag kan liksom inte göra något åt hur jag tänker, det är sådanhär jag är. hur mycket det än hade underlättat om han inte var så snygg, fin, VACKER, skulle en del av allt det här (vad det nu är) försvinna. jag både vill och vill inte det. om du känner mig även i riktiga livet, vet hur patetisk jag själv tycker att jag är vid alla dessa tankar, till och med det där med att han är så fasansfullt fin att jag inte vet vad jag ska ta mig till. det är lite intressant det där med hur mycket man vill prata med någon, att man tänker på det konstant, men ändå inte kan ta sig för det. spärren är ivägen och den har rostat igen. det tar lång tid att lirka upp det och jag antar att det är vad jag håller på med just nu. 
 
Joe Brooks - Kaleidoscope