rädslan för att falla och inte ta sig upp igen

Jag känner för första gången en slags ångest komma krypande på grund av det stundande sommarlovet. Allting är så bra, så rutinmässigt och så lyckligt. Jag mår bra nu, bättre än vad jag gjorde för ett år sedan. Jag vill inte att demonerna ska komma tillbaka och förstöra mitt lov, mitt liv. Jag har blivit van vid det här nu, att vara lycklig och relativt nöjd med vem jag är. Visst, jag har en del saker inplanerade, som en resa till Italien, sommarjobb och en Håkanspelning. Utöver det vet jag att jag kommer träffa mina närmsta vänner så ofta som möjligt. Men vad händer, när jag inte gör det? När jag är ensam, när jag har för mycket plats för mina tankar? Vad händer när solen sakta minimeras i horisonten? Jag har ingen aning om hur det kommer vara, men jag antar att det är lite av tjusningen. Jag har inte en jävla aning om hur mitt lov kommer vara. Men det gör mig rädd. För jag tycker om att ha kontroll, att veta vad som händer runt omkring mig. Det är ofta nuförtiden, som jag inte hänger med. Jag tror att jag ibland stannar upp och måste ta till mig mitt nya jag, som jag trots allt utvecklat detta året. Jag har blivit en ny person, ett lyckligare jag. Jag har fortfarande kvar mina värderingar och mina intressen, men jag är upplyft och satt på moln där jag faktiskt hör hemma. Jag mår bra nu. Jag hoppas att lovet inte tänker ändra på detta, att ödet inte tänker ändra på detta. Lovet kommer till stor del avgöra om detta blir det bästa året hittills trots allt. Det skulle mycket väl kunna bli så, om det fortsätter som det gör. Sedan har jag önskningar som jag gärna skulle vilja bli uppfyllda, t.ex. att pojken blir min. Men hur mycket jag än tror på ödet, så måste jag ändå påverka ödet och visa att jag är värd chansen. Att jag är värd honom. Jag tror att det inte går att lägga hela sin tillit hos någon annan, utan vi behöver fortsätta vara starka själva och visa oss värdiga. 











Kom ihåg mig?