känslesvallvågor och förlamning på samma gång

När inspirationen till ungefär allt försvinner. När jag går omkring som förlamad och orkar inte ta mig för någonting. När ångesten kommer krypande. Framtidsångesten, ångesten över att jag borde ta tag i mitt liv, ångesten över att jag blir förlamad och ångesten över att jag är arg. Och när jag får veta något jag inte vill veta av, som får ögonen att tåras för jag vill bara att skiten ska bli bra. Att jag ska bli normal och inte vara halvt handikappad. 
         Allt detta hänger väl på sätt och vis ihop antar jag. Inspirationen kommer och går. Från att ha så många bra idéer och roliga tankar, till att känna mig trött och uttråkad vad gäller allt. När jag sätter mig ner och vill skriva några rader, så kommer ingenting. Som om någon har korkat igen de kreativa strömningarna. Kvar är det tomma skalet, det förlamade. Som inte tycker något alls här i världen är särskilt intressant. Som ignorerar och är orkeslös. Och det är i det tillståndet jag är som skörast. Då är det enkelt för ångesten att tränga sig genom skalet och in i medvetandet. Framtidsångesten, när den väl slår till, är den nästan starkast av dem alla. Den får mig att känna att jag inte kommer lyckas med någonting, att jag inte kommer kunna göra göra vad jag vill (vad det nu är) osv. Men livsångesten finns där konstant hela tiden. Precis under ytan ligger den och gör lite skada varje dag. Att jag blir förlamad i stället för att ta tag i mitt liv. Att jag blir arg på mig själv för att jag blir sådär och hur ilskan går ut på min omgivning, vilket leder till att jag bli ännu lite argare på mig själv. Jag känner minst nio gånger per dag att jag inte lever tillräckligt. Att jag inte är mig själv fullt ut och att jag inte gör vad jag kan för att bli den bästa versionen av mig som jag kan. Och när jag tänker på det blir jag less och stressad. 



Elin    •     •   http://elingb.blogg.se

Hur och vad du än kommer göra kommer det bli bra. <3 Bara du litar på dig själv och att du är bäst precis som du är, vad du än gör och vart du än tar vägen <3

Svar: Tack finaste du. Ibland kan man inte hindra tankarna från att komma bara. <3
Moa










Kom ihåg mig?