vi råkade på varandra i en dröm nånstans, sen sågs vi aldrig mer

Idag är sista dagen på ett fint sommarlov och imorgon börjar väl allvaret igen. Inte mig emot, jag som gillar rutiner och så vidare. Jag hoppas att skolstarten ska föra med sig att jag känner mig mer strukturerad i mig själv för som det är nu vet jag knappt vart jag har mig själv. Jag tar mig inte för nånting och känner hela tiden en slags orkeslöshet. Jag antar att det är sådan jag blir när jag inte hittar på saker att jag göra. Och det finns ju så mycket fint att göra, så jag förstår inte varför jag inte gör något. Men det är svårt att bryta sig loss från gamla mönster, som att vara ensam och till sist finna sig i det. Denna sommaren har jag varit allt ifrån ensam, men har fortfarande inte kommit dit där jag hittar på massor hela tiden. Antagligen kommer jag aldrig ända fram heller, för det ligger inte i min natur. För jag gillar att vara själv, men på mina villkor. Jag kan vilja vara för mig själv, jag måste vara för mig själv för att må bra. Utan det är det som om något slår slint inuti och jag mår så fruktansvärt dåligt. Inte fysiskt, men psykiskt. Det går inte att förklara. Det är skillnad på att vara för sig själv och vara ensam. Att vara för sig själv, då är det självvalt. Något jag själv kan påverka och ändra på om jag skulle vilja. Att vara ensam, det är en helt annan sak. Ensamhet då är man för sig själv för att man inte har något val. Det finns ingen att ty sig till och man blir fast i en bubbla och kan inte andas ordentligt. Vill därifrån, men det finns ingen synlig utväg. För man har ju ingen som kan bryta ensamheten. 
          Om jag skulle välja mellan att känna mig ensam bland folk och att vara riktigt ensam utan någon alls, har jag inget exakt svar. Visst, även om jag känner mig ensam bland dessa folk, är jag fortfarande bland folk och inte instängd i mitt rum, men att bli bortglömd och att vara osynlig i en grupp människor, det är bland de jobbigaste som finns. Det är det verkligen. Så jag tror jag hade valt den riktiga ensamheten trots allt. 











Kom ihåg mig?