you're the one that's been stealing stars, your golden arrow went through my heart.

Jag vill skratta åt mig själv. För hur patetisk och lättpåverkad jag är. Som låter känslor jag försökt skjuta ifrån mig hela sommaren, ta mig med storm igen, bara sådär. Som en rungande bitch slap, en sån där riktigt du vet. Först på höger och sen på vänster kind. Vilken jävla smäll. Och så känns det väl ungefär sådär, vilken jävla smäll, Moa. Vad hände här? Tja, jag föll väl lite för hårt antar jag. Lite? Mer som ett magplask i badhuspoolen, bara den lilla detaljen att vattnet är borta. SMACK. Som att ha varit en fluga och blivit mosad av flugsmällan. Eller, inte helt för jag lever fortfarande. Nätt och jämt, men jag lever. Är det okej att likna sig själv vid en halvt mosad fluga när man tänker på någon man inte borde tänka på och som man verkligen inte kan sluta tänka på? Jag gör det i alla fall, trots att det kanske inte är det smakligaste. Jag kan ju inte precis säga att jag känner mig supersmaklig jag heller, så jag och flugan kanske inte är så olika ändå. Sorgligt, men sant. 
          Frågan är vad jag ska ta mig till. Världen mest awkward flickebarn, som sluddrar så fort hon öppnar käften. Som inte vill vara annorlunda och konstig, men som ändå vill vara sig själv. Som bara vill vara omtyckt och ROLIG. Fan vad allting ska vara komplicerat då.


m.    •     •   http://kraftfalt.blogg.se

åh alltså. jag vill också känna sådär. jag vill också snubbla på ord, känna mig mosad av en flugsmälla och ha någon att inte kunna sluta tänka på. Någon att vara pinsamt kär i typ. fast jag förstår ju att när man är i det så känner man sig så oerhört patetiskt, men man lever i alla fall, och det känns i hela jävla kroppen. Men kram, och vilken gosig text.

Svar: På ett sätt är det så himla fin och bra, men på ett annat är det det värsta som finns, mest för att känslorna är enväldiga. Men tack fina du, kram.
Moa










Kom ihåg mig?