Det där med döden och livet efteråt

Jag är rädd för döden. Kanske inte just den där stunden, de där millisekunderna innan hjärtat slutar pumpa runt blod och jag försvinner bort från omvärlden. Inte just det. Men ovissheten kring vad som händer efteråt. Jag, som många andra, tycker inte om ovisshet. Att inte veta vad som kommer att hända med en den dag vår själ är redo att släppa taget om vår kropp och vandra vidare vart vi nu hamnar. Men vart är det vi hamnar? Jag tror på reinkarnation, eller i alla fall till viss del. Jag tror att vi försvinner bort, att själen släpps fri från kroppen då kroppen dör och att den sedan vandrar vidare till en ny kropp. Men jag är inte säker på det där med nirvana och allt det andra de pratar om inom buddhismen. En själ är menad att vandra. Och vandra och vandra. Det är anledningen till att vi talar om gamla själar. En gammal själ, som varit med om mycket och som samlat på sig en hel del, väl gömd förstås, vishet. Men är man logisk och tråkig; folkmängden ökar ju och alla har ju själar, var kommer alla själar ifrån? Fy fan vad fantasilösa människor det finns (förlåt om du är drabbad, jag vet att det inte kan hjälpas). Självklart är det inget jag har svar på, endast de högre makterna vet om något så storslaget som det, men på något sätt måste det bildas nya själar när de inte räcker till. Och det är ju också logiskt, men inte lika tråkigt. Jag tror att vi måste lära oss leva med ovissheten och helt enkelt leva nu. Även om vi, ur min synvinkel, kommer leva några gånger till. För att sammanfatta lite; detta är vad som fick mig att börja tänka. 











Kom ihåg mig?