För alltid i mitt hjärta, för alltid i mitt blod.

Om du frågar mig vilken slags prinsessa jag är, är jag en indieprinsessa. Det har jag klassat mig själv som sedan åttan, utan tvekan. Hela mitt musikbibliotek är grundat på indierock och indiepop och det är där jag hör hemma. Från The xx, vidare till och Matt & Kim och så Arctic Monkeys. Det är min hjärtemusik. Men det finns något annat som ligger mig så varmt om hjärtat och som räddat mig från hemska tankar. Det finns ett band; de är mina hjältar, de där. Sedan 2008, i fem hela år, har jag älskat dem, avgudat dem, gråtit salighetstårar på grund av dem. Jag kan ärligt talat inte beskriva med ord hur mycket detta band betyder för mig; jag har insett det nu. Jag hade nog inte varit densamma, hade nog inte vågat vara mig själv sedan några år tillbaka (trots att jag ofta, allt för ofta, tvivlar på mig själv), om de inte funnits i mitt liv och blandat hjärtpumpande ackord med genuina textrader. Jag bär ett leende på läpparna när jag hör en av deras låtar och jag får hålla mig från att inte sjunga rakt ut. De är mina änglar, dessa fyra männen. Här är bild och melodi från alla deras album, de firar ju trots allt tio år i år. 
Och det finns ingen som kommer titta på alla dessa och det spelar ingen som helst roll; det viktiga är att jag alltid kommer ihåg vart en stor del av mitt hjärta finns. Dessa är de bästa någonsin, förevigt. 











Kom ihåg mig?