My head is a jungle.

Jag hatar honom. För att han är den han är och för att jag vet att jag kommer gå vidare men aldrig komma över honom. Aldrig. Jag kommer förtränga hans existens när jag inte längre ser honom så ofta, men jag kommer att komma ihåg honom då och då och alltid tänka på honom som den jag aldrig fick. Den jag vill ha så mycket att hela kroppen värkte, men att vi inte var menade för varandra. För så måste det ju vara. Jag tror ju på sådant där, att alltid har en mening och om det inte händer var det helt enkelt inte menat att hända. Men ändå vill jag ju att ödet ska ha fel för jag vill inte ha det så. Jag vill ju fortfarande ha honom. Jag försöker intala mig själv att jag förtjänar någon bättre, men allting tyder på att han är en så himla bra person och det dödar mig om inte ännu mer. Att liksom veta att han är bra och snäll och så vidare, men att inte få ta del av det. Jag längtar så efter den dagen då jag fått honom (högst osannolikt) eller då jag gått vidare, men jag är väl inte riktigt där ännu. Och jag vet inte vad som krävs för att jag ska komma dit heller. Kanske någon annan eller så måste jag vänta tills efter gymnasiet då vi mest troligt inte kommer stöta på varandra igen. Det är både skönt och läskigt att tänka på. Att aldrig mer få se den person man spenderade stora delar av gymnasietiden att tänka på och hata. Jag hatar honom också för att jag inte kan bestämma om han är snygg eller ej. Om han är snygg känns det bättre, för då har nån som jag inte en chans över huvud taget (som är average och intetsägande), men om han är så där average som jag då dör jag. För då betyder det att det skulle funka, men att det inte gör det och det vet jag inte riktigt om jag vill vara med om/ leva med. 


m.    •     •   http://kraftfalt.blogg.se

Fina du. Jag lovar på heder och samvete att det kommer gå över. Snart till och med skulle jag gissa.För jag minns när jag hade älskat och sen började hata, det var då jag var på väg. Kroppen pallar inte mer tillslut. Och mitt bästa tips: Tänk vad många superbra personer det finns i världen som du inte träffat än. Tänk på dom, som du har hela livet på dig att hitta. Och om du vill, så läs mitt inlägg från 4 dec 2012. Så kände jag då. Sen, läs mitt inlägg från 23 jan 2013.
Det går, även om man inte tror det. Kram

Svar: Åh, blir på riktigt tårögd. Att det finns sådana fina personer som du, vem du nu än är. Jag hoppas verkligen att det blir som du säger, men jag tror på ett sätt att jag inte är riktigt redo att släppa det ännu; jag orkar inte mer, men är rädd för att vara utan det. Men så småningom. Då så. Kram på dig.
Moa










Kom ihåg mig?