återuppståndet förvirrat vrak

Jag har inte skrivit på nästan tre veckor, med främsta anledning att jag har varit bortrest. Men jag har också varit bortrest på det mentala planet, helt ute och cyklat, inte vetat vad jag håller på med och vad jag har mig själv och mina känslor. Nu är jag som kanske förstått hemma, men mina tankar är lika förvirrade. Han är fortfarande kvar och gör mig trött på mig själv att jag inte kan släppa taget. Han där andra trodde jag ett tag var ute ur mina tankar, tills jag drömde en liten dröm i skolmiljö och han var bedårande. Så nu är de kvar och jag vill ju egentligen slippa dem båda.
 
Sen finns det andra. Jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det eller dem, rösterna som säger att jag inte är bra nog. Att jag inte duger. Att "Fan, du kan inte vara så jävla mesig och patetiskt socialt efterbliven jämt!" Jag vill inte kalla dem demoner, för jag vet att det finns sådana som har mycket värre röster som säger dem mycket värre saker. Så mina är bara röster, som små troll inuti mitt huvud. Vissa dagar märks de knappt, men andra dagar är de överallt och jag tror att jag ska förtvina av avsky mot mig själv. Det var egentligen att ta i, för jag har aldrig känt avsky mot mig själv som jag vet många många har gjort/gör. Det är mer en oerhört stark besvikelse på min existens. Jag hoppas att jag i framtiden ska hitta mig själv på riktigt och få vara lycklig ett längre tag i alla fall. 











Kom ihåg mig?