att drömma om att glömma

Visst är det intressant hur någons specifika kroppsdel kan etsa sig fast så hårt att vad man än försöker med, så finns det alltid kvar. Som hans spetsiga näsa. Jag vet inte hur mycket jag har försökt glömma den, i kombination med hans ögon, hår och armar. Men gång på gång finns det alltid något som påminner mig om honom och låter mig långsamt dras in i vad som känns som en evig spiral. Det hjälper inte att hans namn dyker upp titt som tätt, trots den relativa ovanligheten. Och det hjälper inte att så fort hans favoritsport ens nämns, sätts en hel tankeverksamhet igång i min hjärna. Och det hjälper verkligen inte att han är fin. Fan, att han inte kunde vara ful, en dålig människa! 
         Jag och min vän diskuterade det där, om att vara ful, fin eller medelmåtta. Jag ser mig utan en uns tvekan faktiskt, som en väldigt typisk medelmåtta. Och det är även därför jag inte läggs märke till på samma sätt som fina och fula gör. Fina personer får uppmärksamhet för sin skönhet, sina många charmerande yttre egenskaper. Fula personer får uppmärksamhet för sitt mindre smickrande yttre och blir ofta påminda om detta. Vi medelmåttor däremot, vi syns knappt, finns knappt. Det var lite fel sagt dock, för visst syns vi och finns vi. Dock är det så att flertalet av de personer vi stöter på i vardagen är medelmåttor som vi inte lägger märke till på samma sätt som fina och fula, helt enkelt på grund av att vi förväntar oss att dessa medelmåttor ska finnas i vår omgivning. De är lagom bra, lagom ambitiösa, lagom SNYGGA. Bara medelmåttor. Det jag vill komma till är att dessa inte syns. Jag ser dem inte och du ser dem inte. Trots att, i alla fall jag, ingår där, lägger vi inte märke till medelmåttiga människor. På grund av att dessa inte syns på samma sätt som fina och fula, tänk vad många människor vi går miste om som finns i vår närhet. Som kanske skulle kunna vara din nya vän för livet eller din själsfrände. Om vi inte öppnar ögonen och ser det vackra i vardagen, kommer vi fortsätta leva i denna ovisshet. 
 
Jag känner att det spårade ut, men det spelar ingen roll. Jag är jag, du är du och vi är bäst. 
 











Kom ihåg mig?