drömmen om någonting större

Ibland tror han att han är gjord för något större än vad denna världen kan ge honom. Att han är en slags övermäktig varelse som hamnat lite fel och som snart kommer bli sänd tillbaka dit han hör hemma. Bland gudarna. I nästa stund slår hans förnuft nästan ner honom på det nötta trägolvet i hans favoritkrypin i hela världen. Vinden. Väggarna har han täckt med filmposters och teckningar och längst in ligger en uråldrig madrass. Staplar av böcker är uppradade här och var omkring i rummet och kring den lilla TV:n ligger ett tjugotal filmer utspridda. Han står mitt i rummet, med bruna lockar som nästan snuddar taket och en mobil med lysande skärm i ena handen. Långsamt lyfter han upp handen och håller skärmen framför sig, tittar på den med kritiska ögon. Kanske var det bara hans ögon som spelade honom ett spratt, men nej. Nog finns orden där allt, hårda och kalla. Inte ens en punkt hade hon kostat på sig. "Det är slut". Jaha, tack för det då. Han suckar lätt innan han stoppar ner mobilen i fickan och går mot den rangliga vindstrappan som leder ner till de vanliga, dödliga.

Ingen öppnar den röda ytterdörren efter första knackningen och efter andra tar det ytterligare fem sekunder innan en mörk skugga tornar upp sig i det frostade glaset. "Cecilia vill inte träffa dig." Hennes pappa är stor, reslig och ingen en vettig person skulle tjafsa med, men han är inte vettig och gör det ändå. "Hon är skyldig mig det. Du kan väl be henne komma ner så att jag kan få byta några ord med henne bara?" Tvekan finns i den store mannens ögon och efter ett fåtal sekunder vänder han sig om och går in en bit i huset. "Cecilia! Leo vill träffa dig!" En ljus röst ropar något ohörbart tillbaka. "Kom igen, han kommer inte gå härifrån förrän du har pratat med honom!" Tunga steg hörs komma nedstampande för trappan och i nästa stund står hon där. Världens vackraste Cecilia. "Hej." Säger han och börjar ta ett steg framåt, men avbryter sig när han ser hennes pappas blick. "Vad vill du?" Hennes röst är lika kall som orden hon skickat för fyrtiofem minuter sedan. Han ler mot henne. "Frågan är vad du tycker att jag har gjort för fel, med tanke på ditt sms innan. Kan du svara på det, är du snäll?" Han ser att hans lugn förvånar henne något, men hon döljer det bra. Hon vill inte verka sårbar. "Var ska jag börja?" hon slår uppgivet ut med armarna och ger ifrån sig ett lätt förvridet skratt. "När vi träffades var du så glad och rolig... Så intressant. Det är som om den personen försvunnit och all den livskraft som en gång fanns hos dig, har runnit ut. Att det enda som finns kvar är ett empatilöst skal som skiter i vilket. Du har blivit den personen jag alltid farhågat för att fastna med." hon suckar. "Jag kan inte ha det så längre. Att du alltid sätter dig själv i centrum och låter mig komma i andra hand. Jag vill också känna mig speciell, och det gör jag inte med dig." sedan blir hon tyst och eftersom han inte har något att tillägga, står de tysta en stund. "Jaha." säger hon till slut. "Jag antar att vi inte ses så här igen." Han tittar upp på henne och hennes blå ögon glänser av tårar som när som helst kommer rinna nerför hennes kinder. Själv känner han tomhet, plus lite lättnad. "Nej, jag antar det. Men vi kommer nog ses igen någon dag, på ett eller annat sätt." Hon ler smått, vänligt, mot honom och han ler tillbaka. Sedan stänger hon dörren och han vänder sig om, fortfarande med ett leende på läpparna. På vägen hem genom natten tänker han på de fina stunder de haft tillsammans, men också på hur hon har hållit honom tillbaka och begränsat hans kapacitet. Nu har han fritt fram att bli den person han är ämnad att vara.

Hemma är det tyst och mörkt. Hans föräldrar har gått och lagt sig sedan länge. Han sticker in huvudet i köket och tittar på klockan, upptäcker att den nästan är halv två. Dock är det inte så konstigt att tiden runnit iväg, med tanke på omvägen han tog runt kvarteren. Han smyger in i badrummet och stänger dörren halvt. Med varsam hand får han ut engångslinserna ur ögonen och slänger dem i soptunnan. Han tar på de svarta läsglasögonen och innan han går ut, sträcker han sig efter den lilla asken längst upp på hyllan.
Uppe på vinden är det lite kyligt och månskenet kastar skuggor genom rummet. Han ser sig omkring. Här finns allt som han håller kärt. För om han ska vara ärlig som har människor aldrig intresserat honom särskilt. Människor är oförstående och trångsinta. De ser bara det som går att vila ögat på, inte mängden andra, mer fantastiska saker som inte går att se. De vill inget annat än försvaga sina medmänniskor. Han går fram till den slitna madrassen och slår sig ner. Hur mycket han än känner att Cecilia höll honom tillbaka, kan han inte låta bli att tänka på hur hon verkligen kommer att ta det. När hon inser. Det är ju inte hennes fel, hon råkade bara komma i vägen för honom och det var nog inte meningen att hon skulle gå orörd ur detta. Det vet han att hon inte kommer göra. Han öppnar locket på asken han har i handen och häller ut innehållet bredvid sig på madrassen. Han har ingen exakt koll på hur många som behövs, men mer än en hel burk borde inte behövas. Han stoppar in två tabletter i munnen och sträcker sig efter vattenflaskan han alltid har stående på golvet. Med lätthet sväljer han dem och tar sedan två till och två till, tills de är slut. Långsamt lägger han sig ner på nötta madrassen. Han vet att det snart är över. Inte för att han vantrivts i denna världen eller något. Inte alls! Han har haft vänner och han har varit älskad av sin familj. Det hade kunnat vara så himla mycket värre. Men hans själv vill vidare, upptäcka nya platser. Han vet att han inte är gjort för ett liv på jorden. Han är större och viktigare än så. Det är därför han har tagit detta beslutet.

Det har gått en halvtimme nu och han vet inte hur lång tid det tar för tabletterna att verka, men nog har han allt blivit lite tröttare. Han gäspar stort. Han har skrivit en liten lapp till sina föräldrar, mest bara för att. Där har han berättat att de inte hade gjort något fel och att detta inte på något sätt handlade om att han mådde dåligt. Det fick de inte tro. De skulle veta sanningen, men det var det enda han hade att ge dem. En sanning han visste att de inte ville höra, men som var nödvändig. På lappen stod det också att han ville ha en stor begravning, att de kunde bjuda vem de ville. Han ville att de trots sorgen skulle försöka hålla modet uppe. Några låtar hade han också skrivit ner, som han kände passade en begravning som hans. Ögonlocken börjar bli tunga nu, känner han. Äntligen! Det han kommer sakna mest är detta rummet, hans krypin. Här har han spenderat den största delen av sin lediga tid och hit tar han ingen annan. Inte ens Cecilia hade varit här, hon som faktiskt var den enda han kände att han någonsin älskat på riktigt. Cecilia. Han vet hur hårt hon kommer ta det. Det spelar ingen roll vad hon säger, att hon inte vill ha med honom att göra längre. Hon älskar honom fortfarande och det vet hon om. Nu är det svårt att hålla upp ögonen länge till. Han hoppas att han tagit tillräckligt, det får inte gå fel. Han har planerat detta så länge och det hade varit det största bakslaget i hans liv. Nej, detta måste gå vägen. Han tillåter sig själv att sluta ögonen, ser världen en sista gång precis som han vill se den. Tyst och egendomlig. Hans medvetande vandrar iväg mot oändliga vidder. Det sista han tänker blir suddigt och otydligt i dödens trevande famn. Men han kommer alltid älska Cecilia.



Elina    •     •   http://soderholmelina.blogg.se

Glad påsk! :)

Svar: Tack, detsamma! :)
Moa










Kom ihåg mig?