tonårskärlek och bleka ben

Det finns många saker som gör att det är så himla skönt att det snart är sommarlov. Till exempel att man kan pusta ut utan prov och inlämningar hängande över en, att jag ska till bästa Italien i två veckor och att jag har världens bästa vänner att umgås med. Jag har också ett jobb, så att jag kan tjäna pengar och främst egentligen, betala av alla de skulder (till mamma och pappa) jag har. För sådana finns det gott om. Men en av de saker jag ser fram emot mest nästan, är att jag slipper se honom. Han den där fina, som fortfarande får mitt hjärta att bulta hårt i min bröstkorg. Som när han sa mitt namn när han tilltalade mig och jag ville just då glömma allt vad gå vidare heter. Men jag stoppade mig själv och tänkte på mitt eget bästa. Att för att jag ska överleva hela sommaren måste jag gå vidare och det är vad jag tänker göra. Då passar det ändå att jag inte kommer att träffa honom, som max stöta på honom inne i staden, om ens det. Jag hoppas att jag kommer tillbaka till skolan, till ett nytt läsår med de känslorna bakom mig, inte glömda, men bortskjutna. 
 
För övrigt så vet jag att detta kommer bli den bästa sommaren någonsin, för utöver det jag nämnt, får man inte glömma den fina Håkan-spelningen i juli, eller ljumma kvällar på stranden med vänner. Och fan vad jag pratar om sommaren. Jag som alltid haft sommaren som hatobjekt för det har varit för lyckligt. Nu kanske jag äntligen kan vara med och känna mig delaktig i det lyckliga. Ja, det vill jag. 











Kom ihåg mig?