jag drunknar

dunk. dunk. vad är det? låt mig va, inte nu. varför nu? jag vill inte ha er här. men käften då! vad vill ni mig? snälla, snälla, låt mig vara glad. 
 
Min hjärna är i princip konstant i krig med sig själv. Eller egentligen är det min hjärna mot demonerna som kommer fram titt som tätt. Demonerna kommer och invaderar mig. De raserar och bygger upp nytt som jag inte vill ha där. Som till exempel murar. De bygger murar för att jag ska förbli reserverad, förbli inåtvänd. Det är vad de vill. Att jag ska umgås med dem i stället. De raserar mitt självförtroende och koncentration. De gör mig trött och tråkig och oengagerad och olycklig. Jag försöker gång på gång hitta det där lilla som ska få mig på bättre humör, få mig att sluta falla och i stället sväva på samma höjd i alla fall. Men så fort jag hittad det där lilla, är demonerna där och säger åt mig hur det där inte är tillräckligt. Hur jag inte är tillräcklig. Jag vet ju att jag är den enda som kan få ett stopp genom att säga "Nej, jag vill inte mer. Nu tänker jag vara glad, punkt slut." Men det är så svårt. Hur ska man berätta för sin egen hjärna att stå upp för sig själv när det trots allt är ens egna hjärna som kommer på alla negativa tankar också. 
 
Jag är glad som har en fin och bra vän som alltid kommer med bra saker att säga. Och jag säger och visar det allt för sällan, hur bra du är. Hur bra du är för mig, för jag vill inte ens tänka på hur jag mått utan dig. Du är så himla fin.
 











Kom ihåg mig?