Just den dag, den vackra jag lärde mig säga vi

Jag har sett en film. En fin fin fin film. Monica Z heter den och den var så tragiskt vacker. För dig som inte riktigt vet, så handlar den om jazzsångerskan Monica Zetterlund och hennes liv. Hur hon gick från att vara en enkel ensamstående mamma från Hagfors, till att bli en av de största artisterna vi har haft i Sverige. Den var så fantastiskt fint gjord från början till slut och Edda Magnasson var så så bra. Jag grät gång på gång, hennes liv var ju så trassligt och tragiskt. 
Och så var ju Sverrir Gudnason med och han är ju också en klippa på duken. Så oskuldsfull och skicklig. 
Något som filmen visade mycket av var Monicas relation med sin far och hur svårt hon hade att finnas där för sin dotter. Den där önskan om att ens förälder ska tycka om det man gör och vara stolt, den fanns där så tydligt genom hela filmen. Och lilla Eva-Lena spelades så fantastiskt duktigt, med den perfekta återhållsamma smärtan över mammans frånvaro. 
Så om du vill se en underbar, ändock sorgsen film, titta titta titta!











Kom ihåg mig?