om vi ses om fem år, kommer du minnas mig som igår?

Ibland funderar jag på det där. Att om en skulle stöta på någon från skoltiden, om fem år eller så, skulle de känna igen en? Skulle en själv känna igen hen? Skulle det vara stelt och tafatt eller glatt och igenkännande? Om jag skulle stöta på en ungdomsvän, en som jag inte sett på så många år eller om jag skulle springa in i den just nu finaste pojken. Skulle nån av dem glatt förvånade, säga att det var länge sen. Hur går det med livet, vad gör du nu för tiden? Bor du här? Jaså, jag också, vilket sammanträffande. Skulle jag eller de ha förändrats oerhört och inte vara samma person jag/de en gång var? (obviously not) Jag blir så peppad av dessa tankarna, för tänk om jag skulle möta nån som jovisst, vi kände varandra men inte så bra, och det bara känns så bra helt plötsligt. Som om det är detta vi båda gått och väntat på fram till dess. Eller är det bara jag som tänker så? 

Hur som helst så gillar jag att dagdrömma om sådana här ting. Det är fint för det har inte sån himla stor betydelse egentligen, om det skulle hända eller inte. Om det inte händer var det inte meningen, men om det skulle hända så är det ju jättefint! Dagdrömmar ska vara just sånna, okonstlade och utan bekymmer. Dagdrömmar är inte de som löser världssvälten eller stoppar racismen, det gör diskussioner och små funderare. Dagdrömmar är bara där, simpla och lättsamma. Det tycker i alla fall jag. 
 











Kom ihåg mig?