Vad som gör mig besviken

Vart jag än ser, åt vilket håll jag än kollar och så många av dem jag lyssnar på, överallt finns något slags hat. Hatet kan förstås vara riktat åt olika håll, men hatet är ändå detsamma. Jag vill så gärna fråga vart allt detta hat kommer ifrån, men jag vet egentligen redan svaret. För vad händer med människor när vi stöter på något okänt, när vi blir omsprungna av något eller helt enkelt känner oss stressade över en situation? Jo, vi gror ett ogillande för det som stör oss, som växer sig starkare och starkare. Och inte har vi någon tanke på att kanske omvärdera och stoppa det växande ogillandet, vi tycker ju inte om det. Vi kan inte se något bra med det där som satt stopp för oss och tänker att om vi avskyr det med hela vår själ, då kanske det inte kommer i vägen för oss igen. Fel. Ju mer vi hatar, avskyr, ogillar något eller någon, desto mer kommer det förtära oss. Enkelt egentligen, men åh så missuppfattat av många. Är inte människan en älskande varelse? Är vi inte gjorda för att älska varandra och värna om varandras lycka och framgång? 

 

Jag, och många andra, blir så fruktansvärt påverkade av hatet som fyller vår värld. Rasismen, homofobin och allt annat hat som är så himla viktigt att få stopp på. Vi pratar ju gång på gång om utveckling, att vi kommit så långt i samhället och så vidare. Sure, vi har oerhört avancerad teknik, men inte fan har vi ett välutvecklat samhälle. I ett välutvecklat samhälle, ett fungerande samhälle, förekommer inget hat och ingen främlingsfientlighet. Där är alla ett, jobbar i ett lag för att få samhället att synkronisera och hålla takten. I ett sådant samhälle tar man inte lättvindigt på våldtäkter, hur bristfälliga bevisen än är. En våldtäkt är en våldtäkt och man ljuger inte om att ha blivit våldtagen i första taget. Alltså kan man inte se det som "så går det när man bär korta kjolar". 

 

Varför? Varför, varför, varför? Jag frågar mig det allt för ofta. Varför kan inte allting få ett stopp? Varför kan inte folk inse att alla människor är lika, gjorda av samma virke som man säger. Vi är alla en påse kött och blod och ben, vem bryr sig om hudfärg eller religion eller sexuell läggning? Idioter och folk som inte vet bättre. Vi måste lära dem vad de inte ha fått lära sig. Att älska. 

när tankarna hinner ifatt.

Vissa dagar är bara så mörka. Som om den starkt lysande solen inte kan tränga igenom den tjocka muren runt mig. Dagar då det är svårt att koncentrera sig på ens minsta lilla sak, som tankarna tar överhanden och en helst av allt vill krypa ner under täcket och vakna upp nån annan dag, glad. Dagar då en undrar vem fan en tror att en är, och en har svårt att hitta någonting med sig att tycka om. Dagar då en vill gråta över hur hopplöst saker och ting verkar och VARFÖR I HELVETE BLIR DET ALDRIG SOM JAG ÖNSKAR? Det kommer, i sinom tid, försöker jag intala mig sjäv. Att det löser sig, peace out, chilla. Vem fan vill chilla när det känns som om världen faller samman i vilket sekund som helst. Som om allt en gör är avgörande för framtiden och resten av livet. Jag är inte självdestrukiv, det skulle jag inte kalla det. Men idag är fan ingen bra dag. 

Ba mhaith liom a bheith ina éan imirceach

Jag skrev för någon vecka sedan, i mina egna små anteckningar, att jag faller för alla lite grann. Det är faktiskt sant. Jag faller för pojken vars glittrande blick jag råkade möta i matsalen. Jag faller för pojken med kort blont hår och trenchcoat och jag funderar på om han där tysta inte är lite fin ändå. Jag faller om och om igen för finaste pojken, men det blir ändå mer och mer som när jag faller för vilken annan som helst och snart är han kanske också bara en i mängden. Jag både hoppas och inte.
         Någonstans finns en lite smula hopp kvar, men det är så ytterst lite att det knappt spelar någon roll längre. Jag vill liksom gå vidare, koncentrera mig på mig själv och börja min resa mot att må bättre. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ju så mycket känslor hela tiden och när de svämmar över blir jag apatisk och jag avskyr det. Det är en av de, ganska få saker ändå, som jag så innerligt ogillar med mig själv. När jag inte klarar av känslorna och intrycken mer och släpper efter för det negativa och den skräckframkallande apatin. Det är svårt att finna en balans där jag inte är nära på att tappa allt och är lycklig. Men jag tror också att det bästa sättet för att övervinna det är att våga, våga testa nya saker och våga vara jag. Det är ju så himla himla viktigt! Att vara sig själv. Man kan ju inte vara lycklig som någon man inte är. 
The Killers - Shot At The Night