Ba mhaith liom a bheith ina éan imirceach

Jag skrev för någon vecka sedan, i mina egna små anteckningar, att jag faller för alla lite grann. Det är faktiskt sant. Jag faller för pojken vars glittrande blick jag råkade möta i matsalen. Jag faller för pojken med kort blont hår och trenchcoat och jag funderar på om han där tysta inte är lite fin ändå. Jag faller om och om igen för finaste pojken, men det blir ändå mer och mer som när jag faller för vilken annan som helst och snart är han kanske också bara en i mängden. Jag både hoppas och inte.
         Någonstans finns en lite smula hopp kvar, men det är så ytterst lite att det knappt spelar någon roll längre. Jag vill liksom gå vidare, koncentrera mig på mig själv och börja min resa mot att må bättre. Både fysiskt och psykiskt. Jag har ju så mycket känslor hela tiden och när de svämmar över blir jag apatisk och jag avskyr det. Det är en av de, ganska få saker ändå, som jag så innerligt ogillar med mig själv. När jag inte klarar av känslorna och intrycken mer och släpper efter för det negativa och den skräckframkallande apatin. Det är svårt att finna en balans där jag inte är nära på att tappa allt och är lycklig. Men jag tror också att det bästa sättet för att övervinna det är att våga, våga testa nya saker och våga vara jag. Det är ju så himla himla viktigt! Att vara sig själv. Man kan ju inte vara lycklig som någon man inte är. 
The Killers - Shot At The Night











Kom ihåg mig?