You and me, we are the same kind.

Och allt är bara hets, hets, hets. Jag springer över de brinnande fälten av självhat och misär, försöker nå andra sidan där jag vet att lugnet och tillfredsställelsen färdas i smala floder. Men fälten är stora och marken är sank. Här och var finns gropar som är lätt att fastna i - gropar som snart visar sig vara som kvicksand. En dras längre och längre tills det inte går att se vad som är upp eller ner. Jag är inte i en grop just nu, jag har lyckats parera. Lyckats finna små bubblor av hopp, som de luftbubblor som bildas i vattnet under isen. Jag har inhalerat dessa bubblor som om mitt liv hängt på det, och det kanske det har. Livet är ju en farlig balansgång trots allt. 

Men det som gör mig så oerhört ledsen är att jag inte är ensam om att känna såhär och att vara i denna situationen. Det som kanske borde göra mig lättad, att det finns folk som förstår mig, får mig att må illa. För ju fler som känner att de måste vara något de inte är för att passa in, desto värre. Ju mer jag inser hur många som far illa på ett eller annat sätt och som tar sina liv på grund av andra, desto mer förstår jag hur förskräckligt vårt samhälle faktiskt är. Vi borde inte behöva må såhär och bli tvångsmatade med ideal efter ideal om hur den perfekta kvinnan och mannen ska se ut och vara. Vi borde inte behöva se på när världen (inklusive oss själva) förstör moder natur på grund av våra överkonsumerande vanor. Vi är så många, om inte merparten av samhället, som är offer för omoraliska normer och som är fast på misärens brinnande fält. Och vi kommer inte komma härifrån om vi inte förändrar synsättet på omvärlden i samhället. Det krävs en förändring! 
 
Rebecca & Fiona - Holler











Kom ihåg mig?