I bröstet där hoppet bor var det tomt

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg just nu.
Eller nåt. 
Inte så att det är hopplöst och att jag inte ser nåt annat än mörker. 
Mer som "jag orkar inte, låt mig vara, jag vill sova förevigt". 
Och det är ju inte riktigt hopplöshet. 
Mer som halvdepp. 
I alla fall så blir det inte bättre av att se sig själv i spegeln. 
Se sig i spegeln och inte riktigt vara glad med vad en ser. 
Men jag skulle inte säga att jag är äcklad. 
Mer besviken. 
Och det är kanske där hopplösheten kommer in. 
Faktumet att jag liksom får leva med detta ansiktet. 
Inget öppet köp eller så. 
Och det är ju surt, när en inte riktigt trivs som en ska. 
Ännu i alla fall. 
Det kommer väl så småningom. 
Förhoppningsvis. 
 Lev som en gris dö som en hund - Markus Krunegård











Kom ihåg mig?