Ett uppvaknande ur den förtryckande sömnen

Jag vaknade i morse och kände mig någorlunda taggad på livet. Inte sådär fantastiskt exalterad, men ändå mer än vanligt. Jag såg mig själv i spegeln och visst, jag var inte förtjust i vad jag såg, men jag hade bestämt mig för att inte bry mig. Jag hade vaknat med inställningen att jag från och med idag tänker bli stark, starkare, starkast och att jag inte längre tänker låta samhällets patriarkala normer trycka ner mig i ett allt för litet fack där en ytterst liten procent av världens befolkning får plats. Idag vaknade jag och tänkte att nu vill jag vara glad för att jag är jag och ingen annan. Från och med idag tänker jag göra det jag känner för, det som känns rätt och acceptera allas olikheter. Jag tänker sluta bry mig om andras irrelevanta åsikter om mig och lyssna till dem som vill mig väl. 
Jag är så oerhört glad att jag upptäckte feminismen för dryga året sedan. Det har gett mig så mycket och trots att jag fortfarande mår riktigt dåligt ibland, har jag nu insett att det är samhället som det är fel på och inte mig. Jag mår såhär dåligt för att vi blir tillsagda att tycka illa om oss själva om vi inte ser ut eller är som den smala normen. Jag har läst fantastiska texter av kloka och oändligt coola kvinnor som fått mig att inse mitt värde. Och alla andras värde också. Dessa saker får mig att inte ta illa upp när jag blir kallad saker bakom min rygg, utan i stället ta det som en komplimang (beror ju självklart på vad det rör sig om). Jag har insett vad som är viktigt och vad som behöver förändras i världen; kvinnor måste sluta bli sedda som objekt och börja bli accepterade, världen måste bli mer uppmärksam på våra katastrofala miljöproblem och i skolan måste lärare får vara lärare och eleverna få bättre information om de krav som ställs på dem. 
I kväll tänker jag gå och lägga mig med vetskapen om att jag är stark, jag klarar allt jag tar mig för och jag är precis lika värdefull som alla macho män. 











Kom ihåg mig?