I don't need you to tell me what's going down

På bussen hem 22:16. En känsla som infinner sig, som jag inte riktigt kan sätta ord på. Den är bara där och låter mig veta om dess närvaro, men avslöjar inget om sig själv. Ett silverskimrande nät av drömmiga partiklar som sveper om hela min verklighet i ett enda märkligt och sorgligt eufori. Jag blir lite sentimental, tänker på filmen jag nyss sett och på hur det där kan vara mångas verklighet. Cancern alltså. Vetskapen att en kommer dö snart, att en inte kommer bli gammal och få barn. Jag vaknar ur min slummer och upptäcker med ens färger. Färger, färger som blandas på himlen och som är varma och kalla och brusiga och mjuka. Euforin är där igen, nu fascinerad. Jag tänker att detta, precis detta är en av de största anledningarna till att leva vidare om en har lyckan på sin sida. Få saker lugnar en, peppar en, tröstar en och glädjer en så mycket som den vackra himlen och de varma solstrolarna från en starkt brinnande stjärna långt borta, som träffar gräset våra fötter står på. Alla levande partiklar, som endast klarar av att leva på denna mediokra himlakropp på grund av att vi är instängda i en bubbla. För allt från himlen och fåglarna till marken och inskterna, är det livsavgörande och så även för oss. Och vi har detta, men ändå dör vi. Vi dör som flugor och det föds nya flugor konstant. Flugor dör aldrig ut och det gör inte vi heller. Ur euforins och vanvettets sår föds vi och flugorna, ohyra båda två. Å ena sidan ett släkte på jorden som anser sig äga allt. Som kan sätta ett värde på en bit mark. Å andra sidan ett släkte som av det förstnämnda betrakas som 'inget att ha'. Byt ut flugor mot vilket annat släkte som helst på vår jord och det resulterar i samma slutsats. Vi är ohyran som tar över och förstör det dyrbaraste vi har. Vår himlakropp och våra liv. 
 
*Detta hänger i minsta möjliga mån ihop och borde därför betrakas som en flickas behov av att få göra sina förvirrade tankar hörda såhär på kvällskvisten och inget allt för seriöst.*

Days of ashes and nights of flames

Lite blandat bra. Lägg där till att det är pride idag. Så himla bra.

Du och jag ser världen i samma nyans

Det är så himla enkelt att se tillbaka och bara lägga märke till det dåliga. Vad en borde gjort annorlunda och vilka en inte borde litat på fullt så mycket. Men det är så viktigt att, bland dessa negativa tankegångar, finna de där fantasiska ljusglimtar som gör det förflutna värt att komma ihåg. Vad allt lett fram till. 

Jag kom till insikt ikväll, hur mycket bättre jag mår nu än för omkring två år sedan. Trots att jag ibland mår illa över mig själv och att jag känner mig som världens sämsta människa, tycker jag fortfarande om mig själv tillräckligt mycket för att förstå att min psykiska hälsa är klart förbättrad. Spökena som säger att jag är usel, har inte längre ens en liten del av min uppmärksamhet och det är så fruktansvärt skönt. I stället har jag någonting annat. Vänner. 

Jag tänker inte låtsas om att det inte är klyschigt alls, jag bryr mig inte riktigt. För under alla mina skolår hade jag en sådan där riktigt vän. Du vet, en "du och jag mot världen, för alltid"-vän. Jag hade vänner, även bästisar, men ingen som jag hade ett outtalat band med. Nu är det ju inte så att det där bandet riktigt existerar i äldre åldrar, men ändå. Jag var aldrig helt nöjd med mitt umgänge under högstadiet. Umgicks med olika gäng varje år i princip, men kände mig inte riktigt hemma någonstans. Jag var både sjukt lättad och galet livrädd när jag skulle börja gymnasiet. Jag såg det som en slags omstart (som så många andra) och jag var 98 procent säker på att jag inte skulle känna någon i min nya klass. Men jag var så rädd att jag inte skulle finna min plats och känna mig hemma där heller. Detta var min sista chans tänkte jag. Men det blev så bra. 

Jag har den ungefär bästa klassen någonsin. Min klass är mina några av mina närmsta vänner, som vet mer om mig efter att ha känt mig dessa två åren än andra "vänner" brytt sig om att veta under alla de åren jag känt dem. Jag kan vara precis som jag är med dem. Precis hur knäpp och glad eller ledsen eller irriterad med som helst och de dömer mig inte (vad jag vet, tror inte det i alla fall). Utan dem hade jag aldrig vågat vara mig själv på riktigt, utan alltid spelat ett skådespel jag egentligen inte ville spela. Med hjälp av dem spelar jag mig själv. <3
Daniel Adams-Ray - Svär på mammas grav