Du och jag ser världen i samma nyans

Det är så himla enkelt att se tillbaka och bara lägga märke till det dåliga. Vad en borde gjort annorlunda och vilka en inte borde litat på fullt så mycket. Men det är så viktigt att, bland dessa negativa tankegångar, finna de där fantasiska ljusglimtar som gör det förflutna värt att komma ihåg. Vad allt lett fram till. 

Jag kom till insikt ikväll, hur mycket bättre jag mår nu än för omkring två år sedan. Trots att jag ibland mår illa över mig själv och att jag känner mig som världens sämsta människa, tycker jag fortfarande om mig själv tillräckligt mycket för att förstå att min psykiska hälsa är klart förbättrad. Spökena som säger att jag är usel, har inte längre ens en liten del av min uppmärksamhet och det är så fruktansvärt skönt. I stället har jag någonting annat. Vänner. 

Jag tänker inte låtsas om att det inte är klyschigt alls, jag bryr mig inte riktigt. För under alla mina skolår hade jag en sådan där riktigt vän. Du vet, en "du och jag mot världen, för alltid"-vän. Jag hade vänner, även bästisar, men ingen som jag hade ett outtalat band med. Nu är det ju inte så att det där bandet riktigt existerar i äldre åldrar, men ändå. Jag var aldrig helt nöjd med mitt umgänge under högstadiet. Umgicks med olika gäng varje år i princip, men kände mig inte riktigt hemma någonstans. Jag var både sjukt lättad och galet livrädd när jag skulle börja gymnasiet. Jag såg det som en slags omstart (som så många andra) och jag var 98 procent säker på att jag inte skulle känna någon i min nya klass. Men jag var så rädd att jag inte skulle finna min plats och känna mig hemma där heller. Detta var min sista chans tänkte jag. Men det blev så bra. 

Jag har den ungefär bästa klassen någonsin. Min klass är mina några av mina närmsta vänner, som vet mer om mig efter att ha känt mig dessa två åren än andra "vänner" brytt sig om att veta under alla de åren jag känt dem. Jag kan vara precis som jag är med dem. Precis hur knäpp och glad eller ledsen eller irriterad med som helst och de dömer mig inte (vad jag vet, tror inte det i alla fall). Utan dem hade jag aldrig vågat vara mig själv på riktigt, utan alltid spelat ett skådespel jag egentligen inte ville spela. Med hjälp av dem spelar jag mig själv. <3
Daniel Adams-Ray - Svär på mammas grav











Kom ihåg mig?