I don't need you to tell me what's going down

På bussen hem 22:16. En känsla som infinner sig, som jag inte riktigt kan sätta ord på. Den är bara där och låter mig veta om dess närvaro, men avslöjar inget om sig själv. Ett silverskimrande nät av drömmiga partiklar som sveper om hela min verklighet i ett enda märkligt och sorgligt eufori. Jag blir lite sentimental, tänker på filmen jag nyss sett och på hur det där kan vara mångas verklighet. Cancern alltså. Vetskapen att en kommer dö snart, att en inte kommer bli gammal och få barn. Jag vaknar ur min slummer och upptäcker med ens färger. Färger, färger som blandas på himlen och som är varma och kalla och brusiga och mjuka. Euforin är där igen, nu fascinerad. Jag tänker att detta, precis detta är en av de största anledningarna till att leva vidare om en har lyckan på sin sida. Få saker lugnar en, peppar en, tröstar en och glädjer en så mycket som den vackra himlen och de varma solstrolarna från en starkt brinnande stjärna långt borta, som träffar gräset våra fötter står på. Alla levande partiklar, som endast klarar av att leva på denna mediokra himlakropp på grund av att vi är instängda i en bubbla. För allt från himlen och fåglarna till marken och inskterna, är det livsavgörande och så även för oss. Och vi har detta, men ändå dör vi. Vi dör som flugor och det föds nya flugor konstant. Flugor dör aldrig ut och det gör inte vi heller. Ur euforins och vanvettets sår föds vi och flugorna, ohyra båda två. Å ena sidan ett släkte på jorden som anser sig äga allt. Som kan sätta ett värde på en bit mark. Å andra sidan ett släkte som av det förstnämnda betrakas som 'inget att ha'. Byt ut flugor mot vilket annat släkte som helst på vår jord och det resulterar i samma slutsats. Vi är ohyran som tar över och förstör det dyrbaraste vi har. Vår himlakropp och våra liv. 
 
*Detta hänger i minsta möjliga mån ihop och borde därför betrakas som en flickas behov av att få göra sina förvirrade tankar hörda såhär på kvällskvisten och inget allt för seriöst.*











Kom ihåg mig?