Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men...

...Jag grät. Och det gör fortfarande ont i hjärtat. Jag visste ju att det var dags och tanken på det gjorde mig inte särskilt ledsen. Men nu vet jag inte vad. Jag gråter ju. Det snurrar i mitt huvud. Hoppas att det gick fort. Klarar inte riktigt av tanken på att det skulle vara som förra gången, då nästan. Pappa tror att det var lugnt, att det hände i sömnen. Jag hoppas det. Vill inte att det ska vara på något annat vis. Klarar inte av något annat. 

Jag som alltid uttryckt hur skönt det ska bli, och hur dåligt jag mår nu över dessa tankar. Vem fan är jag egentligen? Vem fan är jag? Jag vill tro att detta var för allas vinning. Allas. Att det är bättre såhär. Det är det ju, eller? Mindre att ta hand om i alla fall. Om man får vara så hemsk. Fy fan för mig. Men det är över nu. Allt är över nu och jag vill inte mer tänka på det. Jag släpper taget nu. 
 
Vila i frid.











Kom ihåg mig?