Om svenskhet.

Jag är väldigt svensk. Min familj är väldigt svensk. Visst, vi åker inte på husvagnssemester på somrarna och det serveras väldigt sällan klassisk svensk husmanskost på bordet hemma, men vi är ändå svenska. Liksom sedan flera hundra år tillbaka, minst. Så ja, jag är svensk. Är jag stolt över det? Jag skäms inte över det, men ser det inte som någon speciell fördel (eller nackdel). Kallas jag mig svensk? Ja. Varför? Av två andledningar. Dels för att jag har växt upp här och dels för att jag bor här.

Låt oss säga att det blir krig i Sverige. Folk flyr över gränserna för att bosätta sig någonstans där frid råder. Jag kanske hamnar i Tyskland. Och jag kanske bor där ett tag, känner att jag börjar komma in i mitt nya tyska liv, börjar känna mig tysk. Så när någon frågar om jag är tysk, svarar jag "ja, det är jag" och vidare i samtalet kanske det kommer upp att jag har flytt hit från kriget i Sverige och personen säger "men då är du ju inte tysk, du är ju svensk." och jag kanske frågar "kan man inte vara båda?" och de säger "nej, men det går ju inte.". Går det inte att vara både svensk och tysk?
Jag vet inte vad jag kommer göra i framtiden. Möjligtvis flyttar jag utomlands ett tag för att sedan flytta hem igen, men kanske fastnar jag där ute någonstans. Kanske hittar jag en plats eller person som mitt hjärta dunkar lite extra för, men som jag inte kan ta med mig till Sverige. Då blir jag nog kvar där, utomlands. Men vad händer med min svenskhet när jag inte längre bor här? Är jag fortfarande svensk? Ja, men jag är både och. Om jag skapar mig ett liv i England och jag bor där som mer än bara en påhälsande ung arbetare, då är jag även engelsk. Då kommer jag klassa mig själv som engelsk. Får jag barn i England, kommer dessa vara engelska, men också lite svenska. Bara för att jag bor någon annanstans än i mitt hemland, betyder det inte att jag inte är svensk. Men det betyder heller inte att jag är helsvensk.

Det är detta som är felet i dagens samhälle. Att vi hela tiden ska sätta etikett på vårt ursprung och nationstillhörande. De som kommer flyende till Sverige och snart känner sig ganska svenska eller både svenska och [sätt in valfri nationalitet], de får inte känna så. De är ju inte svenska sedan urminnes tider, inte fan kan de vara svenska då! Etiketter är farligt då det säger mer om vart man har varit än vart man är på väg. Etiketter får oss att sträva bakåt, när det är framåt vi ska. Grupperingar, etiketter, folkslag, etc. Ord som klingar negativt i mina öron, som inte för någon bra med sig. Normerna säger åt oss att vara misstänksam mot de som inte är som en själv och misstänksamhet föder fientlighet. Och i fientligheten gror hatet sig starkare tills vi ser alla med annorlunda etnicitet som ett hot. Vi vill alltid förgöra hotet, ta oss förbi det. Alltså vill vi, med hatet så starkt brinnande inom oss att det inte kan hålla sig just där inne, förgöra de som är olika oss. Främlingsfientlighet, rasism, nazism. I detta fall är det inte ett kärt barn som har många namn. Det är ett destuktivt.

In my dreams I stick a needle in your eye.

Idag tänkte jag dela med mig av en lite text som jag skrev tidigare i år. I micronovell kan vi kanske kalla det. Läs och tyck vad ni vill.


Hon ville vara ombytt och ute innan de skulle hinna dit, men likt alla andra gånger hann hon inte. När hon stod med tröjan över huvudet hörde hon steg komma gående genom korridoren åt hennes håll, dörren som knarrande svängde upp. Dörren stängdes och stegen tystnade, långsamt drog hon ner tröjan över brösten. Där stod de. Fia, Stella, Amina och de andra. Fia längst fram, med det blonda håret uppsatt i en perfekt hästsvans och ett skadeglatt leende på läpparna. 
“Amina, vad var det du sa om Fettofridas mamma alldeles nyss. Jag har glömt, men det var hysteriskt.” 
“Att det är ett under att en hora som hon kan tjäna tillräckligt med pengar till mat för att mätta en sån stor käft som Fettofridas.” Fia, Stella och några till skrattade högt, de andra flinade elakt. 
“Underbart, underbart. Men jag skulle gärna få ett svar på det.” Fia tog ett steg framåt mot henne. “Kan du vara så snäll och berätta för oss Frida raring, hur du lyckas hålla dig så fet när din hora till mamma inte har vett nog att tjäna riktiga pengar. Jag menar, att suga av gamla gubbar kan ju inte riktigt räknas som jobb, eller vad tycker du?”

Som vanligt hade hon inget att säga till sitt försvar. Hon stod bara där, stirrandes ner i den ljusgrå heltäckningsmattan. Vad hon än sa skulle de vända mot henne. Hon kunde inte komma ihåg exakt när det började, men det hade inte hjälpt att hennes mamma en dag kommit instormande mitt under en svenskalektion iklädd sin korta jobbklänning och med maskaran utsmetad runt ögonen likt en panda. Alla hade tittat chockat på den uppenbart höga horan som tumlat mot henne med det bruna håret hängande i stripor längs det långsmala ansiktet och förtvivlad börjat bedje henne om att följa med och hjälpa henne. Kvinnan var ju trots allt hennes mamma, så hon hade följt med ut i korridoren och lyssnat på hennes historia om hur hon nästan blivit våldtagen på jobbet när hon var ute med soporna. Hade det inte varit för hennes höga klackar som funkat fint som farliga pungkrossare, hade det kunnat sluta illa. Värt att notera är att hennes mamma inte är en hora, utan jobbar på en vägkrog med amerikanskt 50-talstema. Inte många som bor inne i stan åker dit och hon är på sätt och vis glad att ingen vet var hennes mamma egentligen jobbar. Det är nästan lika illa som en mamma som är hora. Hon har fortfarande inte sagt någonting och Fia börjar som vanligt tröttna på tystnaden. “Strunt i det då. Kom tjejer, Fettofrida vill vara ifred när hon byter om. Och jag är ärligt talat inte säker på om vi ens vill se det.” Ett ögonblick är de ute och dörren smälls igen efter dem. Åter igen är det lugnt, för en stund i alla fall. 

Words make me cry

En boklista, tagen av fantastiska Flora.


Snabbläsare eller långsamläsare? Egentligen är jag väl sådär mittemellan, men när jag väl läser går det mer fort än långsamt.

Tegelstenar eller tunnisarTjocka böcker kan vara så himla svåra att orka plocka upp, men jag läser väl båda ändå.

Bibliotek eller bokhandelGår till bokhandeln alldeles för ofta, köper böcker även om jag måste spara pengar och även om man kan få billigare på internet. Men jag älskar att gå runt och kika på alla böcker. Dock är bibliotek trevliga också.

Ljudbok eller e-bok? Inget av det egentligen, men har så svårt att läsa långa texter på datorn/läsplatta. 

Inbunden eller pocket? Jag äger mest pocketböcker, men jag gillar hur inbundna böcker känns lite mer "äkta" och fina och sådär. 

Vampyrer eller spökenBeror helt och hållet på. Vampyrer som i Twilight - nej tack. Dock ska det, om det är spöken, vara lite kusligt och sorgligt och inte så lättsamt. Typ.

En i taget eller slalomläsning? Jag kan verkligen inte läsa flera böcker åt gången. Kan inte koncentera mig till fullo på berättelsen och karaktärerna då.

Nytt eller gammalt? Jag får väl säga nytt, eftersom majoriteten av det jag läser är just det. Men jag gillar och skulle verkligen vilja läsa mer gammalt.

Bokmärke eller hundöra?Eller i mitt fall, minipost-its.

Snacks eller godis? Ingenting egentligen, kan inte äta när jag läser.

Biografier eller memoarer? Känns väl mer äkta kanske. 

Skräck eller chicklitSuperklyschiga kärlekshistorier i mitt hjärta! 

Soffan eller sängenPå mage, tills ryggen värker.

Inne eller ute? Kan inte koncentrera mig ute. För mycket att se och lyssna på. Fågelkvitter och fin natur till exempel.

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska? Det är fint att läsa på det språk boken ursprungligen är skriven på, för att få författarens exakta ord, men jag har inget problem över huvud taget med översättningar. 

Poesi eller prosaTror det i alla fall. Kanske lite lättare att förstå eller något, inte för att jag har läst mycket av något av det. 

Kvinnliga författare eller manliga författare? Jag läser nog mest av kvinnor och de gestaltar oftast kvinnliga karaktärer bäst (och även manliga i många fall), men det finns manliga författare som jag tycker mycket om också och som lyckas bra med rättvisa gestaltningar. 

Boken eller filmen? I 99,9% av fallen. 

Twitter eller Facebook? Använda twitter flitigare innan, har väl tröttnat. Men det går fortfarande före facebook.

Kokbok eller BakbokInte för att jag bakar så mycket dock.

Te eller kaffe? Alla gånger.