In my dreams I stick a needle in your eye.

Idag tänkte jag dela med mig av en lite text som jag skrev tidigare i år. I micronovell kan vi kanske kalla det. Läs och tyck vad ni vill.


Hon ville vara ombytt och ute innan de skulle hinna dit, men likt alla andra gånger hann hon inte. När hon stod med tröjan över huvudet hörde hon steg komma gående genom korridoren åt hennes håll, dörren som knarrande svängde upp. Dörren stängdes och stegen tystnade, långsamt drog hon ner tröjan över brösten. Där stod de. Fia, Stella, Amina och de andra. Fia längst fram, med det blonda håret uppsatt i en perfekt hästsvans och ett skadeglatt leende på läpparna. 
“Amina, vad var det du sa om Fettofridas mamma alldeles nyss. Jag har glömt, men det var hysteriskt.” 
“Att det är ett under att en hora som hon kan tjäna tillräckligt med pengar till mat för att mätta en sån stor käft som Fettofridas.” Fia, Stella och några till skrattade högt, de andra flinade elakt. 
“Underbart, underbart. Men jag skulle gärna få ett svar på det.” Fia tog ett steg framåt mot henne. “Kan du vara så snäll och berätta för oss Frida raring, hur du lyckas hålla dig så fet när din hora till mamma inte har vett nog att tjäna riktiga pengar. Jag menar, att suga av gamla gubbar kan ju inte riktigt räknas som jobb, eller vad tycker du?”

Som vanligt hade hon inget att säga till sitt försvar. Hon stod bara där, stirrandes ner i den ljusgrå heltäckningsmattan. Vad hon än sa skulle de vända mot henne. Hon kunde inte komma ihåg exakt när det började, men det hade inte hjälpt att hennes mamma en dag kommit instormande mitt under en svenskalektion iklädd sin korta jobbklänning och med maskaran utsmetad runt ögonen likt en panda. Alla hade tittat chockat på den uppenbart höga horan som tumlat mot henne med det bruna håret hängande i stripor längs det långsmala ansiktet och förtvivlad börjat bedje henne om att följa med och hjälpa henne. Kvinnan var ju trots allt hennes mamma, så hon hade följt med ut i korridoren och lyssnat på hennes historia om hur hon nästan blivit våldtagen på jobbet när hon var ute med soporna. Hade det inte varit för hennes höga klackar som funkat fint som farliga pungkrossare, hade det kunnat sluta illa. Värt att notera är att hennes mamma inte är en hora, utan jobbar på en vägkrog med amerikanskt 50-talstema. Inte många som bor inne i stan åker dit och hon är på sätt och vis glad att ingen vet var hennes mamma egentligen jobbar. Det är nästan lika illa som en mamma som är hora. Hon har fortfarande inte sagt någonting och Fia börjar som vanligt tröttna på tystnaden. “Strunt i det då. Kom tjejer, Fettofrida vill vara ifred när hon byter om. Och jag är ärligt talat inte säker på om vi ens vill se det.” Ett ögonblick är de ute och dörren smälls igen efter dem. Åter igen är det lugnt, för en stund i alla fall. 












Kom ihåg mig?