Om svenskhet.

Jag är väldigt svensk. Min familj är väldigt svensk. Visst, vi åker inte på husvagnssemester på somrarna och det serveras väldigt sällan klassisk svensk husmanskost på bordet hemma, men vi är ändå svenska. Liksom sedan flera hundra år tillbaka, minst. Så ja, jag är svensk. Är jag stolt över det? Jag skäms inte över det, men ser det inte som någon speciell fördel (eller nackdel). Kallas jag mig svensk? Ja. Varför? Av två andledningar. Dels för att jag har växt upp här och dels för att jag bor här.

Låt oss säga att det blir krig i Sverige. Folk flyr över gränserna för att bosätta sig någonstans där frid råder. Jag kanske hamnar i Tyskland. Och jag kanske bor där ett tag, känner att jag börjar komma in i mitt nya tyska liv, börjar känna mig tysk. Så när någon frågar om jag är tysk, svarar jag "ja, det är jag" och vidare i samtalet kanske det kommer upp att jag har flytt hit från kriget i Sverige och personen säger "men då är du ju inte tysk, du är ju svensk." och jag kanske frågar "kan man inte vara båda?" och de säger "nej, men det går ju inte.". Går det inte att vara både svensk och tysk?
Jag vet inte vad jag kommer göra i framtiden. Möjligtvis flyttar jag utomlands ett tag för att sedan flytta hem igen, men kanske fastnar jag där ute någonstans. Kanske hittar jag en plats eller person som mitt hjärta dunkar lite extra för, men som jag inte kan ta med mig till Sverige. Då blir jag nog kvar där, utomlands. Men vad händer med min svenskhet när jag inte längre bor här? Är jag fortfarande svensk? Ja, men jag är både och. Om jag skapar mig ett liv i England och jag bor där som mer än bara en påhälsande ung arbetare, då är jag även engelsk. Då kommer jag klassa mig själv som engelsk. Får jag barn i England, kommer dessa vara engelska, men också lite svenska. Bara för att jag bor någon annanstans än i mitt hemland, betyder det inte att jag inte är svensk. Men det betyder heller inte att jag är helsvensk.

Det är detta som är felet i dagens samhälle. Att vi hela tiden ska sätta etikett på vårt ursprung och nationstillhörande. De som kommer flyende till Sverige och snart känner sig ganska svenska eller både svenska och [sätt in valfri nationalitet], de får inte känna så. De är ju inte svenska sedan urminnes tider, inte fan kan de vara svenska då! Etiketter är farligt då det säger mer om vart man har varit än vart man är på väg. Etiketter får oss att sträva bakåt, när det är framåt vi ska. Grupperingar, etiketter, folkslag, etc. Ord som klingar negativt i mina öron, som inte för någon bra med sig. Normerna säger åt oss att vara misstänksam mot de som inte är som en själv och misstänksamhet föder fientlighet. Och i fientligheten gror hatet sig starkare tills vi ser alla med annorlunda etnicitet som ett hot. Vi vill alltid förgöra hotet, ta oss förbi det. Alltså vill vi, med hatet så starkt brinnande inom oss att det inte kan hålla sig just där inne, förgöra de som är olika oss. Främlingsfientlighet, rasism, nazism. I detta fall är det inte ett kärt barn som har många namn. Det är ett destuktivt.











Kom ihåg mig?