Serier att uppslukas av

Jag gjorde förra året en liten lista på serier jag kikar på och såg att den inte riktigt stämmer längre. Så, eftersom ni som läser mina lilla blogg trånar (läs: inte bryr er över huvud taget) efter en sådan lista, så ska ni självklart få det. 
 
 
Först ut, Teen Wolf, som var med på förra också. Men så bra ju. Scott är ju en varulv i tonåren och utöver vanliga tonårsprylar, måste han även kämpa mot sin insikt att döda och skydda sina vänner från kraftfulla fiender. Första säsongen är super-b, men lovar att den är bra. Lovar. Titta om... ja, bara titta. 
Förra gången var Arrow nykomling som jag inte sett på så länge, men som ni ser så finns den kvar. Och det betyder ju att den är bra. Oliver Queen är ju en superrik badass hjälteskurk (beror på vem en frågar) som försöker rädda sin stad från inte lika snälla skurkar. Mycket mer än så, men bra i vilket fall som helst. Titta om du inte har något emot action i (super)hjälteanda. 
Min favorit för tillfället (vem försöker jag lura? all time favorite ju) är My Mad Fat Diary. Handlar om Rae som precis kommit hem från sin vistelse på ett psykhem. Hon träffar på barndomsvännen Chloe och får hänga med henne och hennes vänner. Och så händer en massa saker. Jag älskar, älskar, älskar den för den har allt som behövs för perfektion. Alla borde se den. (plus att Finn är guds gåva till mänskligheten)
Reign. Lite lustigt egentligen, för jag hittade den genom en tidning och tänkte i princip "fin klänning" och så tittade jag på första avsnittet. Well, nu är jag fast. Som du ser, klänningarna är fantastiska. Men den är bra också! Den utspelar sig på 1500-talet i Frankrike, där en får följa Mary Queen of Scotland genom intriger och mord. Mycket bra, särskilt för historietöntar som jag. (Mary har ju funnits på riktigt och regerat över Scotland från väldigt ung ålder, girlpower.)
Började kika på That 70s Show efter en favoritblogg tipsade om den, och vad kan jag säga? Jag har aldrig skrattat såhär mycket åt någonting videobaserat förut. Helt underbar. Den handlar om några ungdomar som går igenom det de flesta ungdomar går igenom, men under 70-talet. Se se se! 
Awkward lever upp till sitt namn gång på gång på gång och jag skäms så för deras skull ibland. Men den är bra och rolig. Jenna kan inte riktigt bestämma sig vem hon är och hennes pojkvän är supersnygg och så vidare. Se om du vill känna att dina egna misstag kanske inte är så farliga ändå. 
Om några veckor kommer Game of Thrones äntligen tillbaka igen! Fjärde säsongen och jag har längtat i nästan ett helt år. Vet inte ens hur jag ska beskriva, men det är liksom typ medeltid men ändå inte. Fantasy är det väl i alla fall. Jag tror att antingen tycker en om den mycket eller inte alls. Men testa. 
 
Oops, det blev lite långt typ. Och ytterst ointressant. 

this is england

Detta kan vara min nya favorit. Så oerhört bra och jag förstår verkligen inte hur jag inte sett den tidigare. Den handlar om tolvårige Shaun, som växer upp i 80-talets England. Han stöter på ett gäng snälla skinheads som hjälper honom att känna sig delaktig i något. 
Den visar så himla bra det där med nationalismen och ungdomars (och människor i övrigt förstås) ilska för att de inte kan vara med och påverka. 
Och jag fullkomligt älskar kläderna, inte frisyrerna kanske, men kläderna! Jeans, skjorta och dr. martens, det är perfektion det. 
Och så är den så sorglig, lite tragisk också. Men jag tror att det behövs lite tragik för att minnas det fina liksom. Jag hoppas det är så i alla fall. Går inte riktigt att skriva och göra den rättvisa, men så så himla sevärd. Se!

Just den dag, den vackra jag lärde mig säga vi

Jag har sett en film. En fin fin fin film. Monica Z heter den och den var så tragiskt vacker. För dig som inte riktigt vet, så handlar den om jazzsångerskan Monica Zetterlund och hennes liv. Hur hon gick från att vara en enkel ensamstående mamma från Hagfors, till att bli en av de största artisterna vi har haft i Sverige. Den var så fantastiskt fint gjord från början till slut och Edda Magnasson var så så bra. Jag grät gång på gång, hennes liv var ju så trassligt och tragiskt. 
Och så var ju Sverrir Gudnason med och han är ju också en klippa på duken. Så oskuldsfull och skicklig. 
Något som filmen visade mycket av var Monicas relation med sin far och hur svårt hon hade att finnas där för sin dotter. Den där önskan om att ens förälder ska tycka om det man gör och vara stolt, den fanns där så tydligt genom hela filmen. Och lilla Eva-Lena spelades så fantastiskt duktigt, med den perfekta återhållsamma smärtan över mammans frånvaro. 
Så om du vill se en underbar, ändock sorgsen film, titta titta titta!