Vart tog humaniteten vägen?

Jag klickade idag in mig på en av favoritbloggarna, rubriken på senaste inlägget lyder Om att äta djur. Jag läser, blir intresserad och tagen av orden och väljer att spara videon som personen länkar till. Jag tittar några timmar senare och den sinnesomvandling som sker hos mig är något skrämmande. I slutet av videon hulkar jag mig, det känns som om jag kommer spy när som. Jag gör det inte, men jag är så tagen. Videon handlar om hur många grisar, både i Sverige och utomlands, har det. Hur illa de har det. Och detta gäller inte bara grisar utan även andra djur som avlas för att bli föda till oss människor. Hur kan vi låta det vara såhär? Hur kan vi stå vid sidan och se på när djur torteras på detta sätt? Och hur kan vi äta dessa stackars djur? Vill ni se videon, finns den här, men jag rekomenderar att vara stålsatt för det värsta tänkbara innan du klickar. 
 
Jag har tänkt på det länge, det där med att gå vego. Men av vana och lathet har det liksom inte blivit av. From nu tänker jag dock inte äta något stackars djur, som mest troligt har fått lida för att tillfredsställa vårt enorma "behov" av kött. Jag känner mig ångestfylld vid tanken på det. 

I ångestens tecken.

Mina tankar är ett litet virrvarr av ångest och beslut att fatta för tillfället. Det finns saker jag måste bestämma mig för om jag verkligen göra och det finns saker som jag vill, men som tar emot något enormt. Jag vet verkligen ingenting och det driver mig till vansinne. Hur ska jag kunna veta vad jag vill, när båda alternativen känns både bra och dåliga på samma gång? Ibland när jag hamnar i sådana här situationer tänker jag på genier som levt eller lever. Hade Albert Einstein beslutsångest? Är Stephen Hawking någon gång osäker på vilken väg han ska ta? Tvekade Amelia Earheart någonsin? Eller var/är de just de genier och förebilder som de förklaras som, och är därför lite mindre mänskliga? Jag vet inte, men jag vill veta vad jag ska göra. Vilken väg är den klokaste att ta, vad kommer gynna mig mig mest i längden? Egentligen vet jag nog redan svaret, men någonting tar emot. Jag vill, men ändå inte, som när det kommer till så mycket annat. Någonting tar jämt emot och ligger där som en plugg som vägrar ruckas. Mest av allt vill jag att någon ska fatta besluten åt mig, alltid, men jag vet ju även att det endast är upp till mig. Min framtid är min att besluta. Hur mycket ångest det ordet än framkallar. 

De farliga facken.

För en stund sedan kom jag över ett par artiklar om unga tjejer som spelar/har spelat fotboll. Det borde inte vara något speciellt då fotbollen är deras fritidsintresse och alla ska tillåtas att göra det de finner intressant, oavsett om personen i fråga råkar ha kortklippt hår. För det var det som båda artiklarna handlade om. Två elvaåriga tjejer valde att klippa håret kort och blir sedan anklagade för att vara killar. En nu sextonårig tjej berättar om hur föräldrar bredvid fotbollsplanen skrek "pojke" till henne. På grund av hennes frisyr och för att hon inte var rädd för att tackla sina motspelare. Det dessa påhoppare, anklagare, försöker göra mot dessa tjejer, är att trycka ner dem i de trånga och könsnormativa facken. De där som säger att tjejer har långt hår och är lite rädd av sig och där killar har kort hår och tar i med hårdhandskarna. Skam om det skulle vara annorlunda! 
       Vad dessa personer inte tänker på (möjligtvis ignorerar), är att det aldrig skulle fungera att placera ett helt lands befolkning, en hel världs befolkning, i endast två fack. Att göra så vore massmord. Vi skulle massakrera mångfaldet, vilket är livsviktigt för människans fortsatta utveckling och tillika existens. Jag tvivlar på att det är vad dessa människor har i åtanke, då vi människor har en tendens att vara något trångsynta och endast se det vi har rakt framför ögonen. I vilket fall som helst, gjorde de två artiklarna lite besviken på omvärlden. 

I förmiddags lyckades jag äntligen läsa ut den bok jag har läst i över en månad nu. Jag tänker inte berätta mer om den än att den heter Det sista kungadömet och handlar om vikingar och 800-talets England och att den inte var något extraordinärt. Dock handlade de ju om historia (vilket jag älskar) och jag känner, utan att försöka låta allt för pretentiös, att jag genom denna boken har breddat mina historiekunskaper något. Och för det tackar jag och bockar. 
        Min frukost var inte heller fy skam. Vinbärssmoothie innehållandes en banan, ca en deciliter grekisk yoghurt, en deciliter vinbär, ett kryddmått vaniljpulver, en skvätt osötad mandelmjölk och några cashewnötter. Sedan även, ett knäcke med honung och en kopp jordgubbs- och champagnete som senare förvandlades till iste. Såhär såg det ut: