Ett uppvaknande ur den förtryckande sömnen

Jag vaknade i morse och kände mig någorlunda taggad på livet. Inte sådär fantastiskt exalterad, men ändå mer än vanligt. Jag såg mig själv i spegeln och visst, jag var inte förtjust i vad jag såg, men jag hade bestämt mig för att inte bry mig. Jag hade vaknat med inställningen att jag från och med idag tänker bli stark, starkare, starkast och att jag inte längre tänker låta samhällets patriarkala normer trycka ner mig i ett allt för litet fack där en ytterst liten procent av världens befolkning får plats. Idag vaknade jag och tänkte att nu vill jag vara glad för att jag är jag och ingen annan. Från och med idag tänker jag göra det jag känner för, det som känns rätt och acceptera allas olikheter. Jag tänker sluta bry mig om andras irrelevanta åsikter om mig och lyssna till dem som vill mig väl. 
Jag är så oerhört glad att jag upptäckte feminismen för dryga året sedan. Det har gett mig så mycket och trots att jag fortfarande mår riktigt dåligt ibland, har jag nu insett att det är samhället som det är fel på och inte mig. Jag mår såhär dåligt för att vi blir tillsagda att tycka illa om oss själva om vi inte ser ut eller är som den smala normen. Jag har läst fantastiska texter av kloka och oändligt coola kvinnor som fått mig att inse mitt värde. Och alla andras värde också. Dessa saker får mig att inte ta illa upp när jag blir kallad saker bakom min rygg, utan i stället ta det som en komplimang (beror ju självklart på vad det rör sig om). Jag har insett vad som är viktigt och vad som behöver förändras i världen; kvinnor måste sluta bli sedda som objekt och börja bli accepterade, världen måste bli mer uppmärksam på våra katastrofala miljöproblem och i skolan måste lärare får vara lärare och eleverna få bättre information om de krav som ställs på dem. 
I kväll tänker jag gå och lägga mig med vetskapen om att jag är stark, jag klarar allt jag tar mig för och jag är precis lika värdefull som alla macho män. 

I don't need you to tell me what's going down

På bussen hem 22:16. En känsla som infinner sig, som jag inte riktigt kan sätta ord på. Den är bara där och låter mig veta om dess närvaro, men avslöjar inget om sig själv. Ett silverskimrande nät av drömmiga partiklar som sveper om hela min verklighet i ett enda märkligt och sorgligt eufori. Jag blir lite sentimental, tänker på filmen jag nyss sett och på hur det där kan vara mångas verklighet. Cancern alltså. Vetskapen att en kommer dö snart, att en inte kommer bli gammal och få barn. Jag vaknar ur min slummer och upptäcker med ens färger. Färger, färger som blandas på himlen och som är varma och kalla och brusiga och mjuka. Euforin är där igen, nu fascinerad. Jag tänker att detta, precis detta är en av de största anledningarna till att leva vidare om en har lyckan på sin sida. Få saker lugnar en, peppar en, tröstar en och glädjer en så mycket som den vackra himlen och de varma solstrolarna från en starkt brinnande stjärna långt borta, som träffar gräset våra fötter står på. Alla levande partiklar, som endast klarar av att leva på denna mediokra himlakropp på grund av att vi är instängda i en bubbla. För allt från himlen och fåglarna till marken och inskterna, är det livsavgörande och så även för oss. Och vi har detta, men ändå dör vi. Vi dör som flugor och det föds nya flugor konstant. Flugor dör aldrig ut och det gör inte vi heller. Ur euforins och vanvettets sår föds vi och flugorna, ohyra båda två. Å ena sidan ett släkte på jorden som anser sig äga allt. Som kan sätta ett värde på en bit mark. Å andra sidan ett släkte som av det förstnämnda betrakas som 'inget att ha'. Byt ut flugor mot vilket annat släkte som helst på vår jord och det resulterar i samma slutsats. Vi är ohyran som tar över och förstör det dyrbaraste vi har. Vår himlakropp och våra liv. 
 
*Detta hänger i minsta möjliga mån ihop och borde därför betrakas som en flickas behov av att få göra sina förvirrade tankar hörda såhär på kvällskvisten och inget allt för seriöst.*

jag vill inte längre vakna upp på morgonen

Kväljningarna är här
igen och de 
tvingar mig till knä som 
en träl som väntar på 
piskrappen över
ryggen. 
 
Jag önskar att du fanns för
om du fanns skulle jag
hålla din hand varje dag och 
aldrig någonsin släppa
taget
 
I schack har alltid drottningen
varit starkast.
Inte viktigast men starkast.
Och säger inte det något om
vår samhällsstruktur
så vet jag inte vad som
gör det.
 
1987 - Ocean