I wish the real world would just stop hassling me.

Jag har en dålig vana. En av de sämsta vanorna en kan ha, om det tillåts sägas. Jag har en förmåga att konstant trycka ner mig själv, hela tiden få mig själv att må miserabelt och vilja gömma mig i en mörk grotta för resten av mitt liv. Det kan handla om vad som helst. Vissa saker kan jag tveka på någon enstaka gång, men annat återkommer gång på gång. Som om tankarna alltid ligger där, precis bakom mitt medvetande, och kämpar för att få komma upp till ytan. Och jag kämpar emot med all min viljestyrka. Men viljestyrkan vacklar ibland, lämnar mig blottad och sårbar. Det är då tankarna på hur otillräcklig jag är kommer krypande.

"Du är inte fin, du är tjock, du har finnigt ansikte, du är inte bra på matte, du är fan inte ens bra på engelska, VAD FAN ÄR DU BRA PÅ EGENTLIGEN?!" Tankarna stegras successivt, blir mer och mer aggressiva och deprimerande. Jag försöker hitta ljusglimtar som ska rädda mig. "Men jag är ganska snäll och jag är bra på att skriva. Och det är ju inte så att jag kommer vara ensam för evigt, eller hur?" Men det är just det där 'eller hur' som gör allting så problematiskt. Inte ens i de positivaste av tankar kan jag utestänga tveksamheten, den som driver de depressiva tankarna framåt. Jag klarar inte av att lita på mina egna tankar, som då sakta men säkert förminskas till förhoppningar. Och förhoppningar gör inte saker och ting bättre. För en måste tro, och då verkligen tro på att det är så. Inte tveka.

"SERIÖST? Du är inte bra på att skriva. De som säger det ljuger för dig, de vill inte såra din känslor. DE är bra personer, till skillnad från DIG. Du är ingen bra människa. SE BARA HUR DU BEHANDLAR DINA NÄRA! Hur ska nån någonsin kunna älska någon som dig?" Ja, det är frågan. 
Real World - Matchbox Twenty